En livssynsöppen kulturkanon kan syresätta samhället

Under mottot ”känn dig själv” grundar folklivsforskaren Artur Hazelius Skansen på Djurgården under sent 1800-tal. Det är nya tider och i Sverige det går undan, den industriella utvecklingen rusar fram. Hur ska folk orientera sig i detta nya?

De som känner sin historia och vet varifrån de kommer står bättre rustade för framtiden, resonerade Hazelius. Ett Skansen som samlar byggnader, växter och djur blev hans svar. En plats för kunskap om kulturarv och historia, och därigenom om sig själv. 

Ett nytt Skansen 

Nu är det nya tider igen. Regeringen har beslutat att ta fram en svensk kulturkanon eftersom ”kulturen är en viktig sammanhållande kraft i ett samhälle präglat av snabb demografisk, teknologisk och kulturell förändring”. Syftet är att ”skapa förutsättningar för gemensamma referensramar i vårt demokratiska samhälle och därmed skapa en gemensam grund att ta avstamp från.” Ett nytt Skansen.

Sekularitet och neutralitet är en tunn mylla för demokrati.

Under ledning av författaren och professorn Lars Trägårdh har en kommitté utsetts. Uppgiften är att ”utse konst- och kulturområden som ska ingå i den svenska kulturkanon” och ”fastställa vilka kriterier som ska gälla vid valet av verk till en svensk kulturkanon.” Oskyldigt kan tyckas. Men att genom en sorts lista definiera svenskhet är en grannlaga uppgift. Experter ska genom att välja verk skapa ett nationellt narrativ, en berättelse om vad som är svenskt. 

Vad ska vi samlas kring? 

Mot vilken historisk horisont ska den svenska kulturkanonen skapas? Kommer kommittén likt Hazelius ta avstamp i 1800-talets enhetssamhälle, eller blir individuella och sekulära 1900-talet dess fokus, får även mångfaldens 00-talet plats? Valet av tidsperiod ger olika svar på vad svensk kultur är och kan vara.

Som uppmärksammats i serien Historien om Sverige var frikyrkor starkt pådrivande i förra seklets liberalisering, i betydelsen människans bemyndigande, rätt att välja, rösta och skapa ett eget liv. En rörelse som växte fram på en gemensam nationell kristen klangbotten. Sverige hade varit evangeliskt lutherskt sedan flera hundra år och många av de framväxande demokratiska institutionerna grundades i denna mylla.

Vad ska vi samlas kring i dag för att säkra framtidens demokrati? Sekularitet och neutralitet är en tunn mylla för demokrati. I regeringsformens andra kapitel enas vi om respekt för grundläggande fri- och rättigheter. Räcker det? 

”En bas för inkludering” 

Sverige är inte längre det homogena Skansen. Och tiden kan inte backas. Vi är ett mångfasetterat och pluralistiskt samhälle, på flera sätt starkt polariserat. Vi lever i digitala filterbubblor, i stor ekonomisk ojämlikhet och med bostadssegregation som en jätteutmaning. Att ställa frågor kring vilken eller vilka kulturer som syresätter ett land är därför relevant. Trägårdh själv har sagt att en kulturkanon ska bli ”en bas för inkludering”. Gott så, men vad innebär det? 

Om det nu verkligen blir en kanon som både ska ge historisk rättvisa åt svenskhet och vägleda vidare så behöver den vara inte bara inkluderande, utan även livssynsöppen. För det är människor av olika tro och övertygelse som syresätter ett samhälle.

Fotnot: På torsdag den 27 juni klockan 10 arrangerar Equmeniakyrkan och Bilda en diskussion om vad en svensk kulturkanon ska innehålla och hur svensk historia ska berättas genom den.