Har Kullgren viljan eller modet att rädda östersjöfisken?

Den 21–22 oktober tar EU:s fiskeministrar beslut om nästa års fiskekvoter. Det är en avgörande chans att vända den dystra utvecklingen för Östersjöfisken. En förändring är nödvändig och under förhandlingarna måste landsbygdsminister Peter Kullgren visa politiskt mod och stå upp mot länder som vill öka fisket på utsatta bestånd. Hittills har Kullgren dock agerat passivt, och uttryckt oro över att Sverige kan portas från förhandlingarna om han inte går med på höjda kvoter.

Trots att Östersjön befinner sig i ett nödläge har Kullgren hittills nöjt sig med otillräckliga sänkningar av fiskekvoterna. Han hävdar att han lyckats pressa ned kvoterna mer än tidigare ministrar, vilket inte stämmer. Att kvoterna är lägre i dag beror på decennier av överfiske, som lett till kraftigt minskade fiskbestånd, snarare än att Kullgren varit framgångsrik i kvotförhandlingarna.

Faktum är att sill- och torskbestånden i Östersjön har minskat med 50–85 procent under de senaste 50 åren. På senare år, när tappet tilltagit, har det uppstått en absurd situation där fiskekvoterna kan variera med över 100 procent från ett år till ett annat. Det ger en tydlig signal om att dagens fiskeriförvaltning inte fungerar.

Det krävs kvoter långt under förslaget

Ett grundproblem i förvaltningen är de vetenskapliga råd som fiskekvoterna baseras på – de utgör den bästa kunskap vi har, men innefattar stora osäkerheter som inte kommuniceras eller kvantifieras. Det försvårar välinformerade politiska beslut. Sverige måste därför kräva att det internationella havsforskningsrådet (ICES), som står bakom rådgivningen, tydligt redovisar och kvantifierar risker i data och modeller. Det är helt centralt för att Sverige och övriga länder ska kunna ta långsiktigt hållbara kvotbeslut.

Sveriges starka mandat för minskade fiskekvoter ger Kullgren ett viktigt ansvar

För att fisken ska kunna återhämta sig krävs just nu kvoter långt under ICES råd och EU-kommissionens förslag. Det räcker inte att fiskbestånden med nöd och näppe överlever, målet måste vara livskraftiga och stora fiskbestånd med en sund storleks- och åldersfördelning. Då kan vi trygga fiskbeståndens långsiktiga överlevnad och ett levande yrkesfiske. Där är vi inte i dag.

Peter Kullgren säger att han ska kämpa för låga kvoter, och regeringens preliminära ståndpunkt är lägre kvoter än de som föreslås av EU-kommissionen. Det är ett steg i rätt riktning. Samtidigt skyller Kullgren på motstånd från andra länder för att eventuellt inte kunna sänka kvoterna. Han hävdar att Sverige riskerar utestängning från förhandlingarna vid för hård linje, vilket enligt honom riskerar höja kvoterna.

Men andra länder har tidigare röstat nej till föreslagna kvoter – så varför skulle Sverige inte kunna göra det?

Nu krävs mod

Peter Kullgrens ursäkt visar på bristande handlingskraft i en kritisk fråga för Östersjöns framtid. Politik handlar om att driva igenom nödvändiga förändringar, även när man möter motstånd.  

Under årets fiskekvotförhandling måste landsbygdsminister Kullgren stå upp för:

• Att låga kvoter just nu är nödvändiga för att fiskbestånden ska kunna växa till sig
• Att de osäkerheter som omgärdar de vetenskapliga råden beaktas redan nu
• Att begära av EU-kommissionen att ICES uppdrag utökas så att risker i rådet beskrivs och kvantifieras
• Att begära en färdplan för hur bestånden i Östersjön ska återuppbyggas

Sveriges starka mandat för minskade fiskekvoter ger Kullgren ett viktigt ansvar. Han måste leda vägen i EU-förhandlingarna och stå emot andra länders krav på ökat fiske. Alternativet är en Östersjö som fortsatt töms på liv. Kullgren har folkets och riksdagens stöd – nu krävs mod att agera.