Så kan köttberget rädda äldreomsorgen

Äldreomsorgens förutsättningar – en snabbrepris:

Först var det pandemi. Många dog. Många slet.

Sen var det höstbudget 2022. Kommunernas statsbidrag höjdes inte i linje med kostnadsökningarna. Erik Slottner sa till kommunerna att effektivisera mer.

Sen blev det budgetberedningstider i kommunerna och kostnadsökningarna hade sprungit iväg ännu mer. Vårbudgeten 2023 gav inga nya pengar.

Nu är det maj och förvaltningsfolk landet runt har spänningshuvudvärk.

Först är det en sommar som ska bemannas och sen är det nya scheman med elva timmars dygnsvila som ska gå i gång i oktober och sen kommer influensavågen och sen bara fortsätter det.

Det finns inget viktigare sätt att göra skillnad för en annan människa än att vara den som stöttar

En räddning i tre steg

Det bara fortsätter: Fyrtiotalisterna är snart gamla på riktigt. Massor av omsorg kommer att behövas, massor av omsorgspersonal kommer att saknas. 

Det här är ett dystert scenario eftersom det är sannolikt. 

Men låt oss, i rent terapeutiskt syfte, använda bara en enda krönika till ett annat scenario. Ett scenario som kanske inte är sannolikt i nuläget, men möjligt. I alla fall med lite rejäl politik.

Tänk om fyrtiotalisterna blir äldreomsorgens räddning. Ihop med, jo faktiskt, digitaliseringen. 

Jag ser framför mig en räddning i tre steg. Så här skulle den kunna se ut:

Steg ett: kräsna fyrtiotalister ställer krav

Fyrtiotalister har två egenskaper. För det första är de många. För det andra ska de bara ha och ha.

Det är två fantastiska egenskaper om man ska få något gjort här i världen, och därför bör vi inte kalla dem för köttberget utan hellre för superkraften.

Ja, det är sant att fyrtiotalisterna kommer att behöva mycket omsorg. En ökande efterfrågan från en röststark grupp behöver inte vara ett problem. De kan vara en resurs för omsorgssektorn på sikt: ett gäng omsorgstagare som vill ha god omsorg, som förväntar sig att det är möjligt, och som kommer att rösta i stor utsträckning.

Fyrtiotalisternas antal och kravnivå kan helt enkelt stå för efterfrågesidan i ekvationen. De vill inte bara ha omsorg, de vill att den ska vara bra. Det kommer att betyda att det behövs utbildad personal som inte är sönderstressad, utan som har tid att göra ett bra jobb. Men sådan personal, säger snacket på stan, är svår att få tag på?

Det är här som digitaliseringen räddar oss. Inte med att effektivisera omsorgsarbetet, utan genom att effektivisera allt annat arbete. 

De viktiga och intressanta delarna av arbetet kan inte digitaliseras bort.

Steg två: mindre viktiga och meningsfulla serviceyrken försvinner

I pandemin såg vi en del otippade yrkesväxlingar. Flygvärdinnor som fick lov att stanna på marken gick in och assisterade på sjukhus, till exempel. Och gillade det! Ja, för vilken serviceintresserad person skulle - egentligen - inte älska att arbeta inom vård och omsorg?

Det finns inget viktigare och tydligare sätt att göra skillnad för en annan människa än att vara den som stöttar och hjälper i en knepig eller känslig situation.

I dag får många anställda inom handel och service riktigt usla arbetsvillkor. Scheman hyvlas ner till deltidsjobb som inte går att leva på, servicejobb automatiseras och robotiseras. Inom omsorgen, däremot, har digitaliseringen inte blivit så mycket mer än digitala lås.

De viktiga och intressanta delarna av arbetet kan inte digitaliseras bort – nya tekniska verktyg kan göra arbetet lättare, men inte ta bort människan ur hemtjänsten. Digitaliseringen kan alltså bidra till att tillgången till socialt kompetenta servicemedarbetare ökar.