Svaret politikerna söker finns i arbetsmiljörätten – inte i straffrätten

Hat och hot riktade mot offentliganställda blir allt vanligare. Personal inom offentlig service har drabbats av bombhot, telefonterror, stenkastning och dödshot – inte sällan med rasistisk och sexistisk bakgrund.

Läget är så allvarligt att en utredning (SOU 2024:1) fått i uppdrag att överväga åtgärder för att minska utsattheten för våld, hot och trakasserier som äger rum i tjänsteutövningen. Dessvärre ser utredningen om denna viktiga fråga ut att misslyckas.

Genom att prioritera straffrättsliga förslag fördunklar utredningen det ansvar som arbetsgivaren redan har för anställdas arbetsmiljö – och missar därmed de viktigaste frågorna om hur offentliganställdas arbetsmiljö kan förbättras.

Hotats till livet 

Handläggaren på Försäkringskassan som hotas till livet och undersköterskan på akutmottagningen som får en spark är båda arbetstagare, vars utsatthet för hat och hot härrör från arbetet och arbetsplatsen. När de utsätts för våld eller hot om våld befinner de sig i en situation som regleras av arbetsmiljörätten.

Arbetsgivaren är ålagd att planera, organisera och genomföra åtgärder för att förebygga ohälsa och olycksfall i arbetet och uppnå en tillfredsställande arbetsmiljö. Risker för våld eller hot om våld ska förebyggas så långt som möjligt och särskilda säkerhetsrutiner ska finnas för arbete som kan medföra risk för våld eller hot om våld. Dessutom gäller krav om stöd och handledning, om att arbetsplatser ska utformas för att förebygga våld och hot om våld, om larm samt om utredning och dokumentation.

Då de föreslagna brotten till skydd för arbetstagaren begåtts, kan arbetsgivaren alltså ofta samtidigt bli föremål för sanktion enligt arbetsmiljörätten.

Ofta finns ett samband mellan hot, hat och våld och ensamarbete. Men en arbetsuppgift får inte utföras som ensamarbete om den innebär en påtaglig risk för våld eller hot om våld. Det krävs inte ett direkt uttalat hot för att situationen ska bedömas som allvarlig – det är tillräckligt om någon uppfattat inlindade hot, eller om det finns statistik om förekomst av våld, erfarenheter av våld i liknande situationer eller från tidigare kontakter. Om arbetsgivaren inte kan ordna godtagbar säkerhet i ett arbete där det finns en påtaglig risk för kroppsskada genom olycksfall, får arbetet inte utföras som ensamarbete.

Utredningen föreslår bland annat skärpningar av straffen för våld eller hot mot tjänsteman och ett nytt brott om förolämpning av tjänstemän samt en modell för att hemlighålla offentliganställdas namn i beslut och åtgärder.

Utredningen skjuter ifrån sig problemet 

Redan gällande arbetsmiljörätt hindrar emellertid i de flesta situationer arbetsgivaren från att bedriva arbete under de former som karaktäriserar de allvarligare situationer utredningen anser bör bli föremål för nykriminaliseringar. Då de föreslagna brotten till skydd för arbetstagaren begåtts, kan arbetsgivaren alltså ofta samtidigt bli föremål för sanktion enligt arbetsmiljörätten.

En arbetsrättslig utgångspunkt är att det inte kan krävas att arbetstagare utför arbete som är farligt för hälsan. Arbetsgivarens arbetsledningsrätt får inte innebära att arbetstagare utsätter sig för konkreta risker för sin hälsa – sådant arbete kan vägras utan sanktioner. Det är arbetstagarens förståelse av riskerna som ligger till grund för bedömningen, och försvarliga felbedömningar är tillåtna.

Utredningens analyser underbetonar arbetsrätten, och skjuter därmed ansvaret för problemet från arbetsgivaren till arbetstagaren – och från förebyggande till reaktiva och repressiva åtgärder.

Det kan aldrig accepteras att nykriminaliseringar tas till intäkt för en sänkning av ambitionsnivån såvitt gäller arbetsmiljöarbetet. Arbetsgivarnas ansvar för en arbetsmiljö fri från våld, hot om våld och trakasserier måste kvarstå oavsett om utredningens förslag genomförs eller inte.

Ta ställning, lagstiftare 

Vilka åtgärder kan då krävas för att minska anställdas utsatthet för utomståendes hat och hot på jobbet? Det bör regleras ännu tydligare att utomståendes angrepp på arbetstagare är en del av arbetsmiljön och omfattas av arbetsgivarens ansvar. Kraven på arbetsgivaren bör också skärpas.

Problem med hat och hot om våld framstår i hög grad som effekter av resursbrist och underbemanning – den arbetsmiljörättsliga synen på detta bör skärpas. Det är inte längre tillräckligt att tillsynsmyndigheter och domstolar från fall till fall avgör vad som ska gälla när det råder arbetsmiljöproblem i välfärdstjänster – lagstiftaren bör ta ställning här.

Om arbetsmiljörättens krav på arbetsgivarna genomfördes skulle inte nya straffregler behövas. Arbete som präglas av hat och hot från utomstående får inte bedrivas. Att sådant arbete ändå förekommer är det grundproblem som måste lösas. Den som vill minska arbetstagares utsatthet bör kräva skärpningar av arbetsmiljörätten, inte straffrätten.