Projekt kulturkanon blev just ännu mindre blocköverskridande

”Om arbetet med en kulturkanon ska vara en angelägenhet för hela Sverige, så måste det också ha en blocköverskridande komponent. Det är min bestämda position”, sade utredaren Lars Trägårdh till Altinget i juni. Han utvecklade också synpunkten att en kulturkanon egentligen borde vara ”ett klassiskt vänsterprojekt” i en längre intervju med Altinget Civilsamhälle.

Min gissning är att kulturminister Parisa Liljestrand inte tycker att det här var ett klockrent myndighetsbeteende från Trägårdh. 

Just i det blocköverskridande avseendet har projektet haft uppförsbacke från start. Regeringens kulturkanon har sin linda i SD-samarbetet och oppositionen är inte känd för att omfamna Tidöförslagen.

Uppförsbacken blev just brantare

Till detta kommer att utredaren Lars Trägårdh nyss har gjort backen brantare. Vid ett rundabordssamtal föranlett av att han enligt sina direktiv bör ha ”en dialog med urfolket samerna och de andra nationella minoriteternas organisationer” ska Trägårdh ha förklarat för de olika företrädarna att det inte är aktuellt med vare sig dialog eller inflytande i utredningsprocessen, rapporterar DN. 

Trägårdhs perspektiv är att minoritetsperspektiven och identitetspolitiken går på tvärs med en kulturkanons syfte som verktyg för bildning, gemenskap och inkludering. Till DN säger han bland annat att ”I det ögonblick människor börjar dela upp oss i grupper är vi hopplöst förlorade” samt att ”Allt det här med nationella minoriteter borde läggas ner på en gång”.

Det finns säkert en vänster som kan skriva under på den synen, men den kulturdebatten lämnar jag därhän, många är säkert begivna på att delta.  

Personlighet eller ”utredarpersonlighet”?

Ibland hör man i politiksamtal ordvändningar om att någon har en ”utredarpersonlighet” eller är typisk utredare. Det man brukar mena är att vederbörande är lite av en kalenderbitare: noggrann, formell och en smula grå.

I Lars Trägårdhs fall gäller snarare att han är en personlighet i det offentliga samtalet, en som inte väjer för att säga vad han tycker ibland och som driver mer vässade perspektiv. Behovet av sådant i ett samhälle skall inte underskattas och från politiskt håll tänker man nog att utredningar ska gå kvickare om man sätter dylika drivna personligheter, snarare än de mer formella och pragmatiska utredarpersonligheterna bakom spakarna. Nu ska det hända grejer, tänker man, och hoppas på högre styrfart i processerna. 

Ur ett myndighetsperspektiv, vilket en utredning är, är det svårt att bortse ifrån att det här rundabordssamtalet inte verkar ha gått särskilt formellt till. Snarare tjänar det som fin illustration till begreppet ”bjuda in med armbågen”. Även nu, när alla är upprörda och Trägårdh får frågor skrattar han och säger till DN att ”Är det så att regeringen vill ta mig i örat så får de lov att göra det”.

Virke att elda med för hela vintern

Men, huruvida regeringen vill ta Trägårdh i örat är kanske inte rätt fråga att ställa sig? Är frågan inte snarare om det är särskilt strategiskt av utredaren att alls skapa en ta-i-örat-situation? Min gissning är att kulturminister Parisa Liljestrand (M) inte tycker att det här var ett klockrent myndighetsbeteende från Trägårdh. I stället för en utredning har hon nu fått en utredning som behöver hanteras.  

Och framför allt: Givet att regeringen vill ha en kulturkanon, är det bra eller dåligt om en utredare gör frågan ännu mer kontroversiell? Trägårdh har nyss gett landets kultursidor virke att elda med för hela vintern. Och projekt kulturkanon gick just från ”föga blocköverskridande” till ”årets kulturpolitiska battle”, på tvärs med utredarens egna intentioner.

Har man betraktat svensk politik i några år vet man att det inte är i de hetlevrade debattfrågorna som det brukar gå kvickt att komma någonvart.