Svenska politiker borde inte bli nej-sägare i frågan om en ”hälsounion”

Sverige höll på att missa vaccintåget. Regeringskansliet tvekade förra våren när fyra EU-länder redan hade satt igång sin upphandling. Först skulle en nationell samordnare tillsättas och utarbeta en strategi. ”Regeringen anser dock att det i nuläget inte är ändamålsenligt att binda sig till en specifik lösning för att få tillgång till vaccin”, fick riksdagen veta så sent som 8 juni.

Brister i hur EU skött vaccinfrågan

Vi kan tacka EU-kommissionen och länder som Tyskland för att EU valde en gemensam väg där Sverige kunde vara med. Annars hade den tredje vågen slagit hårdare mot de allra äldsta.

Pandemin har också visat hur gränsöverskridande många hälsofrågor är. Därför är det svårt att förstå den reflexmässiga motvilja som ibland tycks finnas mot att förstärka EU:s roll

Det betyder inte att EU skött vaccinfrågan tillräckligt bra. Förseningarna av leveranser beror främst på att läkemedelsbolagen inte levt upp till sina löften, men Richard Bergström och övriga förhandlare har mycket att förklara om brister i avtalstexterna.

Hur ska vi stå bättre rustade i nästa hälsokris?

Regeringen har gett Vinnova i uppdrag att undersöka möjligheterna till svensk vaccinproduktion. Bättre nationell förmåga att tillverka vaccin och andra kritiska produkter borde vara en av slutsatserna från covid-19.

Naturligt att bejaka en hälsounion

Pandemin har också visat hur gränsöverskridande många hälsofrågor är. Därför är det svårt att förstå den reflexmässiga motvilja som ibland tycks finnas mot att förstärka EU:s roll.

Kommissionens förslag om en hälsounion innehåller flera delar som borde vara naturliga att bejaka efter bristerna under pandemin. Det gäller till exempel en starkare roll för smittskyddsmyndigheten ECDC i Solna och för läkemedelsmyndigheten EMA. Liksom att EU ska kunna utropa en hälsokris med skarpare åtgärder i alla medlemsstater.

Sverige satt tyst

Sverige har i allmänna ordalag välkomnat hälsounionen men inte talat lika tydligt om de konkreta förslagen. I stället för att utgå från behoven betonade den svenska positionen budgetrestriktivitet:

”Regeringen anser att de förändrade mandaten för EMA och ECDC bör utvecklas i proportion till de resurser som finns tillgängliga för ändamålet”.

På EU:s senaste hälsoministermöte stödde Tyskland ett starkare mandat för EMA och ECDC, medan Sverige satt tyst.

Pandemiers likheter med miljöfrågan

Samma svenska återhållsamhet verkar gälla befogenheterna för EU mer allmänt. Smittskyddet ska i huvudsak förbli medlemsstaternas ansvar, heter det. Men nog kan EU behöva en gemensam beredskapsplan mot pandemier med åtgärder som medlemsstaterna måste vidta, till exempel.

Det går att dra paralleller till miljöproblem, som enskilda länder inte heller kan lösa på egen hand. Sverige har därför i bred politisk enighet föreslagit både skärpt EU-lagstiftning och ändringar av EU:s fördrag, samtidigt som medlemsstaterna behållit makten över hur till exempel energiförsörjningen ska se ut. På ett liknande sätt kan EU få bättre verktyg att hantera gränsöverskridande hot som pandemier, medan länderna fortfarande bestämmer över hur hälso- och sjukvården är organiserad.

Ge stöd till EU:s roll för allmännyttiga tjänster

Regeringen skulle på veckans EU-toppmöte kunna ge ett tydligare stöd till kommissionens konkreta hälsoförslag, liksom inför mötet i juni då ett samlat underlag om förbättrad beredskap ska behandlas.

Detta borde även innefatta en stärkt produktionsförmåga inom EU med statligt engagemang och tydliga krav på företagen. Sådana beslut står inte i motsats till frihandel utan kan tvärtom bidra till en bättre global förmåga att möta nya hälsokriser.

På det sättet kan regeringarna visa att EU är mer än bara en inre marknad för företagen. Den respekterade tankesmedjan Bruegel skriver om EU:s roll för ”public goods”, allmännyttiga tjänster som marknaden på egen hand inte kan få fram.

I andra delar av EU ställer sig syskonpartier till både Moderaterna och Socialdemokraterna bakom sådana tankar. I stället för att återigen bli nej-sägare borde svenska politiker lära av miljöområdet och bejaka bättre gemensamma verktyg för att möta kommande hälsokriser.