Dags att hissa röd flagg för rödlistan

Rödlistan över hotade arter i Sverige skapas av Artdatabanken, en statlig verksamhet förlagd till Sveriges Lantbruksuniversitet. Där görs bedömningar av arters förekomst som får stora rättsliga och ekonomiska konsekvenser för svensk skogsnäring

Den lilla orkidén knärot anses i rödlistan vara hotad av normalt skogsbruk. Bedömningen vilar på en påstådd negativ trend – den ”mest luddiga” bedömningsgrunden enligt Artdatabankens egen manual. Man framhåller reflexmässigt att knärot skulle missgynnas kraftigt av modernt skogsbruk. Skogsstyrelsen, uppbackad av beslut i domstol, påbjuder därför att befintliga förekomster ska bevaras, och för att lyckas med det ska avverkning undvikas inom 50 meter kring varje förekomst.

Knärot hittas på bara 0,7 procent av Riksskogstaxeringens provytor. Men är den så ovanlig som vi förleds att tro? Är det inte märkligt att engagerade privatpersoner hittar knärot i vart och vartannat skogsbestånd när de rycker ut för att finkamma områden som anmälts för avverkning?

Varken hotad eller ovanlig 

Statistiken spelar oss här ett spratt och det beror på att riksskogstaxeringens provytor är små – 100 m2. Knärot är inte heltäckande och inte heller jämt utspridd i skogsbestånden. Det därför ganska liten chans att en provyta prickar in någon knärotsplanta.

Knärot är alltså objektivt varken ovanlig eller utrotningshotad.

I ett normalstort skogsbestånd på fyra hektar (40 000 m2) där knärot finns på sexton ställen blir sannolikheten bara fyra procent. Det skulle betyda att knärot finns i tjugofem gånger fler bestånd än vad frekvensen på provytorna indikerar.

Den som letar noga kan alltså hitta knärot i en mycket stor andel av skogsbestånden, även i de som tidigare avverkats och föryngrats. Data från Riksskogstaxeringen och forskning visar också att knärot kommer igen i nya skogsbestånd när de växer till sig. Knärot är alltså objektivt varken ovanlig eller utrotningshotad.

Absurd situation 

Situationen är absurd för skogsägare. Sedan knärot blev en indikator för att stoppa avverkningar har antalet registrerade fynd tiofaldigats. Under åren 2021–2023 registrerade privatpersoner 35 000 lokaler med knärot, huvuddelen på de få procent av marken där skogsägare planerat och anmält avverkning. Vi har alltså att göra med en organiserad verksamhet som utnyttjar en felaktigt grundad rättslig bedömning i syfte att hindra skogsbruk.

Regeringen har nyligen meddelat att den kommer att åtgärda missförhållandet genom att ändra i bestämmelserna om nationell fridlysning. Det är bra, men eftersom arter som knärot anses hotade enligt rödlistan kan det uppfattas som att ekonomiska intressen sätts före behovet av att värna den biologiska mångfalden. Så är det inte, utan det är Artdatabanken som levererar felaktiga underlag.

I rödlistan saknas nästan alltid objektiva mätdata som stöd för att arter skulle vara hotade. Artdatabanken nöjer sig dock med att bedöma att arter påverkas starkt negativt av avverkning – särskilt kalhuggning, för att de skall anses vara hotade av skogsbruk. Att många arter tillfälligt försvinner efter avverkning är inget konstigt, men Artdatabanken blundar notoriskt för att många arter återkommer i växande, brukade skogar. Till bilden hör även att skogsbruket undantar mycket stora arealer från avverkning för att låta skogen växa ostört.

Exemplet knärot är ett av få fall där objektiva mätdata finns, men vår granskning visar att inte ens då lyckas man hantera rödlistningen på ett objektivt och rättssäkert sätt. Rödlistningen skapas genom bedömningar av expertkommittéer som brister i analyser av data, statistik och skogsbruk. För bara tjugo år sedan sades knärot vara livskraftig i rödlistan – alltså så långt från hotad man kan komma. Sedan dess har populationen varit stabil enligt Riksskogstaxeringen, och arealerna av gammal skog, där knäroten trivs extra bra, har ökat. Den nya hotbedömningen förefaller präglas mindre av verkligheten och mer av hur Artdatabanken kan påverka beslut av myndigheter och domstolar.

Dags att hissa röd flagg  

Rödlistan tillhör inte Sveriges officiella statistik och innefattas därför inte av samhällets regelverk för kvalitetssäkring och transparens. Övertron på rödlistan har medfört att annan lagstiftning åsidosatts, till exempel om äganderätt. De mycket långtgående restriktioner som myndigheter och domstolar upprättar bland annat baserat på rödlistan är inte värdigt en rättsstat.

Det är dags att hissa röd flagg för rödlistan och reformera samhällets institutioner som är satta att skapa kunskapsunderlag för beslut om skydd av arter i skogslandskapet.  

I dag satsar staten stora medel på dessa subjektiva bedömningar. Konsekvenserna för enskildas och hela samhällets ekonomi har blivit mycket allvarliga. De schablonmässiga slutsatser som framförs leder också till dålig precision i naturvården, vilket drabbar arter och livsmiljöer med verkligt höga skyddsbehov.

Det är dags att hissa röd flagg för rödlistan och reformera samhällets institutioner som är satta att skapa kunskapsunderlag för beslut om skydd av arter i skogslandskapet.

För att åtgärda bristerna på verklighetsförankring och transparens föreslår vi därför att de idag ensidigt sammansatta expertkommittéerna för rödlistning kompletteras med kompetens rörande praktiskt skogsbruk och skoglig dynamik samt att kommittéernas bedömningar kvalitetsdeklareras. Domstolarna måste ges möjlighet att ta hänsyn till om en bedömning av hotstatus eller behov av hänsyn vilar på solida objektiva data eller på mer lösa bedömningar.

Vi föreslår vidare att skattemedel i första hand används för att följa upp arterna i skogslandskapet genom objektiva systematiska inventeringar av det slag Riksskogstaxeringen och Svensk Fågeltaxering genomför.