Klockorna klämtar för de internationella adoptionerna

År 1975 skickas ett brev till Sveriges ambassad i Santiago de Chile. Avsändaren är Adoptionscentrums informationssekreterare, som skriver: ”Vi har ju mirakulöst lyckats stoppa alla artiklar om barnaköp i svenska tidningar […]”

Under samma decennium nås Utrikesdepartementet av anklagelser riktade mot Adoptionscentrums ombud i Chile, som handlar om barnarov, att hon blir rik på adoptionerna och att hon säljer barn. Adoptionscentrums verksamhet i landet fortsätter till 1992.

I dag vet vi att adoptionerna till västländer från Chile har kantats av brott, övergrepp och lögner. I Chile pågår en brottsutredning och i Sverige har både Dagens Nyheter och SVT granskat adoptionerna från landet. Därtill arbetar den svenska statliga adoptionsutredningen vidare med flera gånger uppskjuten deadline.

Den svenska utredningen, som nu förväntas redovisa sina resultat den 1 mars 2025, undersöker ett antal länder, däribland Chile, som svenskar har adopterat från. Man har hittat oegentligheter i adoptioner från samtliga undersökta länder, har utredaren Anna Singer tidigare berättat för DN.

I veckan som gick kom ännu en nyhet från adoptionsutredningen. En läcka.

Jag har tidigare skrivit om de trovärdighetsproblem som följer med den tillsatta expertgruppen, eftersom utredningen undersöker förehavanden hos de organisationer som flera så kallade experter representerar. Man kan till exempel fråga sig vad som skiljer egenintresset 1975 från egenintresset i dag.

Adoptionscentrums tidigare verksamhetschef och representant i utredningens expertgrupp, Kerstin Gedung, lämnade sin post i utredningen den 18 september 2024. Den 19 september 2024 ersattes hon av Patric Nilsson, engagerad i Adoptionscentrum, kommunikationsstrateg och tidigare presschef på Utrikesdepartementet.

Den 23 september presenterades ett utkast av utredningens barnkonsekvensanalys för expertgruppen, med syfte att få in synpunkter. Utkastet läckte till Expressen, som publicerade en artikel med delar av innehållet den 2 oktober.  

I artikeln framkommer att utredningens slutsats är att internationella adoptioner till Sverige ska förbjudas, liksom att oegentligheterna inte är något som bara hör historien till utan pågår i dag. Av artikeln framgår också att Adoptionscentrum är missnöjda med utredningens arbete.

I ett mejl till referensgruppen, som alltså är en annan grupp än expertgruppen och den grupp där representanter för de adopterade ingår, beklagar utredningens huvudsekreterare läckan, som bekräftas komma från expertgruppen trots instruktioner om att materialet inte får spridas samt säger att det får konsekvenser för utredningen. Hon uttrycker besvikelse över att en sådan risk tagits och skriver också att det inte finns något färdigt förslag ännu.

Ett halvår innan utredningen ska vara klar har dess potentiellt mest långtgående förslag alltså redan presenterats. Sedan Expressens artikel publicerades har således också röster emot detta potentiella förslag lyfts i intervjuer och inlägg. Adopterade svenskar intervjuas om hur de har räddats från barnhem, uttrycker tacksamhet och säger hur bra livet är i Sverige. Det finns ingen anledning att opponera sig mot deras livsberättelser, men man kan notera att opinionsbildningen är i gång ett halvår innan utredaren har slutsatser att stå fast vid och försvara.

Vilket jag misstänker var syftet.

Klockorna klämtar för de internationella adoptionerna

”Ett barnhem är inte ett hem för barn” är Adoptionscentrums motto och nu upprepar de det igen, när de på sin hemsida kommenterar de läckta uppgifterna från utredningen som undersöker deras förehavanden genom decennierna.

I min förra text om utredningen uttalade sig Lisa Wool-Rim Sjöblom, som är medlem i Svenska Koreaadopterades nätverk, som ingår i utredningens referensgrupp. Om mottot ovan säger hon:

– Det är ohederlig argumentation. Många av de barn som vistas på barnhem är inte föräldralösa eller tillgängliga för adoption. Flera av dem som har adopterats från barnhem bodde först med sina familjer och placerades på olaga väg på barnhem för att mätta efterfrågan.

Märkligt, eller möjligen typiskt, nog har samtidigt bruket av surrogatmödraskap vuxit fram som något nästan socialt accepterat.

Klockorna klämtar för de internationella adoptionerna, i alla fall som vi känt dem under 60 års tid. Häromveckan beslutade Kina att sluta adoptera barn till utlandet. I september beslutade en av Sveriges två kvarvarande adoptionsorganisationer, Barnen framför allt, att lägga ner verksamheten. Dessutom har en ny, lukrativ marknad blivit tillgänglig.

Barn fortsätter flyttas mellan länder

Som Ingrid Bosseldal, utbildningsvetare, kulturskribent tillika adoptivförälder, konstaterar i Göteborgs-Posten den 6 oktober i en kommentar till de läckta uppgifterna:

”[…] allt svårare att ge legitimitet åt en praktik som genom överstatliga överenskommelser flyttar barn över halva jordklotet och genererar skumraskaffärer och övergrepp.

Märkligt, eller möjligen typiskt, nog har samtidigt bruket av surrogatmödraskap vuxit fram som något nästan socialt accepterat.

Här fortsätter barn flyttas mellan länder. Men det rör sig inte längre om en praktik grundad i avtal mellan nationer utan om ekonomiska avtal mellan individer.

Och måhända är det en logisk fortsättning på, eller en sorts individualiserad invertering av, den kommersialiserade, korrumperade och kriminaliserade adoptionspraktik som nu i Sverige verkar gå i graven.”