Därför vill så många amerikaner återvälja Donald Trump

Hur i hela världen kan folk rösta på Donald Trump?

Alltså inte kärntrupperna i röda MAGA-kepsar som är en kategori för sig utan högst vanliga amerikaner.

Med dött lopp i opinionsmätningarna ser bortåt halva väljarkåren – i alla fall av dem som röstar – just nu ut att vara beredd att lägga sin röst på Trump.

Men hur är det då möjligt att så många kan tänka sig en comeback av den skrävlande, vulgäre, osammanhängande lögnaren – som till och med har uppviglat till statskupp - i Vita huset?

Det är en fråga som många ställer sig nu när valdagen närmar sig med raska steg. Och som minst lika många har funderat över i snart ett decennium, alltsedan Donald Trump tog rulltrappan ner i sitt gyllene torn för att tillkännage sin kandidatur till presidentposten den där dagen i juni 2015.

Då var han inledningsvis bara en i den långa raden av republikanska kandidater som trängdes på podiet utan att särskilt många gav honom några större chanser att ta hem nomineringen. Favorittippad var istället den förre Floridaguvernören Jeb Bush, trots att han uppenbarligen inte trivdes särskilt bra i rollen som presidentkandidat.

Genom att ställa upp blockerade Jeb Bush dock effektivt för en annan kandidat från samma delstat som många andra ställde sina förhoppningar till, nämligen senatorn Marco Rubio.

Clintontröttheten att tacka för mycket

En efter en föll kandidaterna på podiet bort och kvar stod – surprise! – Donald Trump. Än större blev överraskningen när han rodde hem hela presidentvalet i november 2016.

Kanske den oförutsägbarheten förklarar varför så många inte avskräcks av tanken

Lika förvånad som Trump själv var Hillary Clinton som hade champagnen redo att korka upp på valnatten. Hillary hade varit så säker på sin seger att hon skippat att åka till Wisconsin, vars väljare svarade genom att i stället rösta på valets republikanske kandidat för första gången sedan 1988.

Trump hade Hillary att tacka för mycket i det valet. Åtskilliga var de väljare som inte för allt smör i Småland ville ha ”the Clintons” tillbaka i Vita huset, med alla skandaler och korruption som det paret har för vana att dra med sig dit de går.

På den Clintontröttheten plockade Trump många väljare, liksom på all identitetspolitik som hade brett ut sig under de föregående Obamaåren.

Till hans dåvarande väljares försvar kan förstås sägas att de inte gärna kunde förutspå hur hans presidentår sen skulle gestalta sig. Trump kände de från tv-programmet ”The Apprentice” och som en fastighetsmiljardär som byggt upp ett imperium med pappas pengar och gjort konkurs inte bara en utan två gånger - och sen kommit tillbaka igen.

Med tanke på det är det rätt ironiskt att ekonomin är en av de frågor där väljarna ger honom högst betyg; den och invandringen.

Trump har med sig opinionen i mycket

Den slitna gamla slogan från Bill Clintons valrörelse 1992 om att det var ”the economy, stupid” som gällde för att vinna väljarnas förtroende är med andra ord återigen högaktuell.

För amerikanen i gemen har det inte varit fyra goda år under Joe Bidens ledning. Alla som besökt USA de senaste åren har också kunnat konstatera att det mesta har blivit väldigt mycket dyrare. I och för sig har inflationen lugnat sig på sistone, men enligt en mätning som gjorts av CNN anser hela 59 procent av amerikanerna att de har fått det sämre.

Även i invandringsfrågan har Trump opinionen med sig och många väljare instämmer i att gränsen mot Mexiko, som Trump stängde och Biden öppnade igen direkt efter sitt tillträde, måste täppas igen och det ordentligt.

Bara under december 2023 beräknas runt 250 000 migranter ha korsat gränsen söderifrån – och långt ifrån alla som kommer är mellan- eller latinamerikaner.

Migranter kommer flygande från alla möjliga håll och liksom i Sverige under flyktingkaoset 2015 är kontrollen över vem som tar sig in i landet obefintlig. Och liksom då är den frikostiga bidragspolitiken, som till exempel i den demokratiske vicepresidentkandidaten Tim Walzs Minnesota, en lockande faktor.

Intressant nog får Trumps förslag om att deportera illegala immigranter starkt stöd hos nästan hälften av de svarta väljarna – 47 procent – och hos 50 procent bland latinos, enligt en mätning av New York Times.

Inte krig – men försvagad västvärld

Ett annat argument som Trumpanhängarna gärna anför är att det inte startades några krig under Donald Trumps presidentår. Under de senaste åren har Ryssland angripit Ukraina i ett regelrätt invasionskrig och Mellanöstern återigen har brutit ut i brand efter terrorrörelsen Hamas fasansfulla massaker på oskyldiga israeler den 7 oktober förra året.

Till det kan bland mycket annat fogas ett ökat kinesiskt tryck mot Taiwan och en västvärld som är allmänt försvagad och utmanad på bred front från en nutida Ondskans Axelmakter i Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea.

Bidens första år vid makten kännetecknades dessutom av det kaotiska amerikanska uttåget ur Afghanistan i augusti 2021. Förutom höga dödstal och en förfärande situation för de afghanska kvinnorna ledde det även till en förtroendekris inom NATO när de europeiska allierade med militär på plats i ISAF inte underrättades eller konsulterades på förhand om de amerikanska planerna.

Att Joe Biden trots det är långt mer populär än Donald Trump i NATO-högkvarteret, eller att flertalet av de övriga 31 NATO-ledarna håller tummarna för en seger för Kamala Harris i november, är ingen hemlighet.

”Never Trumpers” ryser av förfäran

I NATO-kretsar minns man alltför väl Donald Trumps första presidentperiod och fasar för en upprepning av den upplevelsen. Framför allt befarar man att han denna gång faktiskt ska göra allvar av sina hot att dra USA ur NATO - vilket vore lika med slutet för hittills 75 år av transatlantiskt samarbete och säkerhet.

Men alternativet att dra ner på supermaktens engagemang i NATO och sätta det på sparlåga vore förödande även det för NATO, och inte minst för oss som är belägna i Rysslands strategiska närområde. Båda scenarierna får de traditionella internationalisterna i Republikanerna – flertalet av dem inbitna ”Never Trumpers” - att rysa av förfäran.

Med den ryske presidenten har Trump uppenbarligen upprätthållit kontakten under åren i exil i Mar-a-Lago, och han hävdar självsäkert att kunna avsluta kriget i Ukraina på nolltid efter en valseger. Men kanske den idén ter sig lite mindre attraktiv om Trump får klart för sig att ett nederlag för Ukraina även vore att betrakta som ett nederlag för USA – och för honom själv.

Över det är det inte mycket ”America first”.

Oförutsägbarheten det förutsägbara

Det är däremot de handelshinder han förespråkar mot Kina, och den protektionism som Joe Biden faktiskt övertog efter Trump och som Kamala Harris sannolikt lär fortsätta.

Kanske den oförutsägbarheten förklarar varför så många inte avskräcks av tanken

Kinapolitiken kan vi väl utgå från att han skulle komma att fullfölja, men annars hänger det mesta av Trumps politik fortfarande rätt mycket i luften.

För det som är mest förutsägbart med Donald Trump är ju hans oförutsägbarhet. Vi kan helt enkelt inte vara säkra på hur han kommer att agera om han, gud förbjude, återvänder till Vita huset.

Kanske den oförutsägbarheten förklarar varför så många inte avskräcks av tanken på ännu en omgång av President Trump; förutom minnena av en ekonomi som gick som tåget.

För Trump är ju Trump och han agerar och bedöms inte som andra politiker. Det är därför som så många helt vanliga amerikaner kan tänka sig att än en gång lägga sin röst på honom i presidentvalet den 5 november.

Även om det kan vara svårt att förstå på andra sidan Atlanten.