Efterlyses: bättre politiskt ledarskap för den globala miljön

För 21 år sedan såg jag en kortväxt man kliva in på Stockholmsmässan med bestämda steg. Vladimir Putin hade Göran Persson som sällskap, värd för EU-toppmötet. Då var hoppet att bygga ut samarbetet med Ryssland.

Det var naivt. Förra veckans miljömöte, Stockholm +50, skedde i skuggan av Rysslands brutala krig mot Ukraina som också drabbar fattiga länder i andra delar av världen.

Klimatkrisen är fortfarande akut. Utrotningen av arter också. Hungern. Fattigdomen. Allt detta hör samman.

Det politiska ledarskapet saknades 

Därför är det beklagligt att mötet i Älvsjö inte producerade tydligare resultat. Många har redan kritiserat de dåliga förberedelserna. Tjänstepersonerna har arbetat hårt, ingen skugga över dem. Men det politiska ledarskapet saknades.

Sverige hade kunnat bygga fler allianser med likasinnade länder, som britterna gjorde inför klimatmötet i Glasgow förra året. Annika Strandhäll borde ha tryckt hårdare på några centrala frågor inför mötets slutbudskap: till exempel gröna jobb med goda arbetsvillkor, digitaliseringens miljöeffekter, hållbara leverantörskedjor.
Men om man ska vara konstruktiv: vad går att lära för framtiden?

Sydafrikas omställning från kolet

Årets statsbudget innehåller 15 miljoner kronor till FN för att Sverige skulle få ordna miljömötet. Till detta kommer all arbetstid och andra resurser som vårt land självt har satsat. Vad skulle gå att göra med samma resurser framöver?

I myllret på Stockholmsmässan talar jag med den tyske statssekreteraren Jochen Flasbarth, som under många år varit drivande i det globala miljöarbetet. Nu är han på biståndsdepartementet i Berlin och spelar en huvudroll för att genomföra förra höstens avtal med Sydafrika om att avveckla kolet.

Söderns tillväxtekonomier behöver stöd

För närvarande pågår liknande samtal med andra tillväxtekonomier i den globala södern. ”De måste vara en del av lösningen, men de kan inte göra det på egen hand”, säger Flasbarth som också talar om de globala klyftorna i stort: ”Utan att överbrygga gapet mellan de rika och de fattiga kan vi inte rädda klimatet”. Till G7-mötet i Elmau 26–28 juni har Tyskland bjudit in bland annat Indonesien, Indien och Senegal för att fördjupa samarbetet.

”Nyckeln är att avtalet med Sydafrika blir en succé” säger den tyske statssekreteraren. Det gäller att bevisa hur den gröna omställningen kan vara socialt rättvis: ”det behöver finnas ett jobbperspektiv, även för barnen”.

En fortsatt grön giv

Sverige kan göra mer i liknande processer. Strategiskt samarbete med nyckelländer i Afrika och Asien, till exempel kring omställningen av energi och industri. Utifrån de ländernas behov, inte i första hand för att sälja svenska produkter. Våra nära relationer med länder som Vietnam, Brasilien och Sydafrika kan vara till stor nytta.
Och ett offensivt EU-ordförandeskap första halvåret 2023.

Just nu verkar det främsta svenska initiativet bli att återuppliva den konkurrenskraftsagenda som fick hård kritik av europeiska fackföreningar och miljörörelse tills Ursula von der Leyen bytte dagordning 2019. Sverige borde snarare se till att den gröna given kan fortsätta även under nästa EU-kommissions mandatperiod.

Miljöpolitiken måste vara bredare

För att detta ska hända behövs en politisk vilja. Det räcker inte med att marknadsföra svenska företags gröna satsningar, även om de ofta är bra. Miljöpolitiken måste vara bredare än så.

Magdalena Andersson var som finansminister ledande för att fler länder ska införa koldioxidskatter. Efter en rad kritiserade beslut under våren riskerar hon nu en valrörelse med medierubriker om nedrustning av svensk miljöpolitik.

Hans Dahlgren visade politisk glöd

Så funderar jag, samtidigt som jag lyssnar på uppläsningar av rätt intetsägande nationella anföranden från talarstolen i den jättelika möteshallen. Då blir plötsligt historien aktuell igen.

En minister stiger fram på podiet och håller ett brandtal mot kärnvapen. Vi måste bli av med dessa fruktansvärda vapen, dundrar Hans Dahlgren i ett eko av Olof Palme sedan han lågmält påmint om sin egen medverkan på mötet 1972.

EU-ministern må vara äldst i regeringen, men visar den politiska glöd som behövs även för att rädda klimatet. På Nationaldagen skriver sedan Magdalena Andersson om sin kärlek till den svenska naturen. De skogarna och vattendragen går inte att skydda utan en mer ambitiös global miljöpolitik.

Får vi höra ett ordentligt engagemang för de globala ödesfrågorna från Magdalena Andersson i Almedalen?