Expert sågar vårddebatten: ”Svensk sjukvård lider av en psykos”

Den svenska vårddebatten speglar en bred diskussion om Sveriges sjukvårdssystem och kretsar kring flera viktiga frågor som rör organisation, resurser och tillgänglighet. Det diskuteras ofta om hur vårdköer och bemanning påverkar tillgången till vård och hur resurserna ska fördelas för att möta befolkningens behov. 

Altinget har pratat med Anna Forsberg, som har lång erfarenhet som sjuksköterska och är Europas enda kliniska omvårdnadsprofessor inom transplantationsvård. Hennes tillståndsanalys av svensk sjukvård är kontroversiell ur flera perspektiv och står ofta i direkt kontrast mot vad politiker, sjukvårdsledare och vårdpersonal har att säga. 

– Sjukvården har enorma ledarskaps- och organisationsproblem och jag blir ständigt förvånad över oförmågan att styra. De problemen löser man inte genom att ösa på med mer pengar eller anställa ny personal, säger Anna Forsberg. 

Tillräckliga medel finns

Hon är övertygad om att vården både har finansiella medel och tillräckligt med personal för att klara sitt samhällsbärande uppdrag. Problemen, enligt Forsberg, går snarare att finna i ledarskapskedjorna och i de arbetssätt och rutiner som finns på många svenska kliniker. 

– Väldigt få sjukhus är underbemannade, de flesta är snarare överbemannade. Jag är av den uppfattningen att svensk hälso- och sjukvård lider av en psykos där man har föreställningen att man både är kort om folk och pengar fast man egentligen inte är det, säger Anna Forsberg och fortsätter: 

– Sjukvården präglas av en utbredd funktionell dumhet, med arbetssätt som inte är värdeskapande för vare sig personal eller patienter. 

Begreppet ”funktionell dumhet” myntades av professor Mats Alvesson, som tillsammans med hjärtläkaren Stella Cizinsky, skrev boken ”Dumhetsbekämpning” där de bland annat lyfter hur dysfunktionella arbetssätt och rutiner försämrar patientsäkerheten och effektiviteten i vården.

Förlorad mellanmänsklig aspekt

Anna Forsberg tycker att begreppet fångar kärnan i problematiken på svenska sjukhus. Att dåliga arbetsrutiner skapar förvirring bland sjukvårdspersonalen och oregelbundenhet för patienterna. Hon säger att svensk sjukvård helt tappat den mellanmänskliga aspekten på grund av ”den totala bristen på kontinuitet” i mötet mellan patient och vårdare. Denna viktiga aspekt för patientsäkerheten försvagades av bristfälliga regelverk och rutiner, men förlorades när svensk sjukvård skulle organiseras efter samma filosofi som den japanska bilindustrin, är Forsbergs slutsats.

Anna Forsberg säger att dålig styrning och undermåligt ledarskap är den avgörande orsaken bakom krisen inom svensk sjukvård och att detta skapat ohållbara relationer mellan sjuksköterskor och chefer vilket i förlängningen påverkar patienterna negativt. Efter framgångarna på thoraxkliniken i Lund, anställs hon numera av andra sjukhus för att få ordning på detta. Hennes bok ”Gör om, gör rätt” ligger till grund för hennes omställningsarbete. 

– Syftet med ”gör om gör rätt”-projekt är att få en förändring från ledarskapshåll ända ner till de enskilda enheterna och avdelningarna, säger Forsberg.

Ansvaret för sjukvården bör förstatligas 

Sjukvården i Sverige är främst ett ansvar för landets 21 regioner. Regionerna driver de flesta sjukhusen och vårdcentralerna och ansvarar för deras organisering och finansiering. Ett upplägg som Anna Forsberg ser stora problem med och vill avskaffa. 

– När staten ger pengar till regionerna så går de in i ett svart hål. Regionerna misslyckas med sin redovisning och går konstant med underskott. De har ju per definition diskvalificerat sig själva. Hur är det möjligt att ha miljardunderskott på vartenda sjukhus i Sverige?

Anna Forsbergs uppfattning är att regionerna missköter sitt uppdrag och att sjukvården i stället helt borde övergå till statlig regi. Hon tror att detta framför allt hade skapat bättre förutsättningar ur ett jämlikt vårdperspektiv.

– Jag menar att politikerna måste börja syna korten och se verkligheten för vad den är. Det hela är lite som berättelsen om kejsarens nya kläder. Till slut var det ju en liten pojke som sa: Men kejsaren är väl ändå väldigt naken, eller?