Mikael Karlsson: Ännu en spik i den fossila kistan

Är det möjligt för världen att enas i en svår fråga i tider av politisering, polarisering, konflikter och krig mellan stater? Kan världen enas om en klimatpolitik som gör att klimatmålen nås? Det är två skilda frågor. Beroende på vilken som besvaras så beskrivs utfallet av COP28 i Dubai på vitt skilda sätt. Det gäller i alla fall beslutet om den globala översynen.

Parisavtalet innebär att det med start år 2023 ska ske en global översyn vart femte år av parternas samlade insatser för att nå målen i avtalet. Översynen ligger på bordet sedan i höstas och visar stora gap mellan mål och genomförande. Trots betydande framsteg sedan Parisavtalet klubbades 2015 så blir temperaturökningen vid seklets slut sannolikt en halv till en grad över ambitionerna i avtalet – om ländernas utfästelser inom avtalets ramar uppfylls. Situationen är oroväckande och frågan om vilka slutsatser som följer av översynen hamnade därför i förhandlingsnavet på COP28.

Stor spännvidd mellan länderna

Att länderna runt om i världen är oense om klimatpolitiken är ingen nyhet. Det ser den som läser de utkast om översynen som mötesordföranden – oljebolagslobbyisten Al Jaber – presenterade under mötet. Spännvidden i formuleringar är stor.

I ett förslag från den 8 december, när den andra förhandlingsveckan inleds, finns formuleringen att ”fasa ut fossila bränslen i linje med bästa möjliga vetenskap”, men också svagare varianter och en öppning för ”ingen text”. När det gäller förnybar energi finns förslaget att ”tredubbla den förnybara energikapaciteten globalt till 2030 jämfört med 2022” men också alternativet ”ingen text”. Parallellt föreslås ”fördubblad” förbättringshastighet i energieffektivisering 2022-2030, eller ”ingen text”. Likaså är ”utfasning av subventioner till fossila bränslen som inte rör energifattigdom eller rättvis omställning” matchat med ”ingen text”.

Om länderna förverkligar de klimatmässigt ambitiösa alternativen så skulle utsläppen och klimatförändringen bli långt mindre än om de följer nollslutsatsernas linje.

Så styr oljan

Men tre dagar efter det löftesrika utkastet lägger ordföranden fram en text där utfasning av fossila bränslen saknas. Skrivningarna om förnybar energi och effektivisering saknar referensår och subventioner ska fasas ut enbart om de är ineffektiva. Texten är försvagad även på andra punkter. De oljeproducerande länderna är vinnare och de klimatambitiösa parterna är rejält kritiska. Ordföranden svarar med att vilja samla länderna i en cirkel för att prata vidare, som vore det ett simsalabim.

Förklaringen till läget är enkel. De som producerar olja, inklusive mötesordförandens oljebolag Adnoc, vill fortsätta göra det. Inte ens om delegaterna står i ring på huvudet skulle värdlandet Förenade arabemiraten, Saudiarabien, Ryssland och Iran vilja såga av sin oljeekonomiska försörjning. Efter COP28 förklarar därför Al Jaber att Adnoc fortsätter som förut. Inte heller USA eller Norge planerar att fasa ut oljeproduktionen, trots stark klimatretorik på mötet.

Inte heller USA eller Norge planerar att fasa ut oljeproduktionen, trots stark klimatretorik på mötet.

Så hur lyder då den slutliga överenskommelsen? Ja då länderna är oense blev det långa förhandlingar och som vanligt svängde skrivningarna ännu en gång. Med svagast möjliga klimatdiplomatiska verb kallar texten på parterna att bidra till en ”omställning bort från fossila bränslen i energisystem”. Skrivningen om mer förnybar energi och effektivisering förblir utan referensår. Därtill kallar texten på parterna att accelerera produktionen av fossilgas.

Det går åt rätt håll

Är världen nu enig om en klimatpolitik som leder till Parisavtalets mål? Nej, inte alls. Men nog kan staterna, trots intresseskillnader och krig, enas i en svår fråga om planetens framtid. Det är inte illa och den som backar från texten upplever nog att världen satt ännu spik i den fossila kistan – trots en direkt jävig mötesordförande, trots starka oljeländers motvilja och trots svaga formuleringar.

Ökar nu möjligheterna att nå klimatmålen, om än inte lika kraftfullt som politik, teknik och ekonomi i realiteten medger? Ja om det är jag övertygad.