Amnesty: Ingen bör tvångsåtersändas till Afghanistan

Av: Madelaine Seidlitz
jurist, ansvarig för flykting-och migrationsfrågor Amnesty International, svenska sektionen

Amnesty International ser med stor oro på hur situationen i Afghanistan fortsätter att förvärras och hur den väpnade konflikten ytterligare försvåras.

Antalet människor på flykt inom landet ökar liksom antalet människor som tvingas fly, ibland upprepade gånger. Samtidigt får merparten av de som söker asyl i Sverige avslag och hänvisas till så kallad internflykt.

Är det rimligt? Nej anser Amnesty International.

Afghanistan kan inte skydda sina medborgare 

Situationen i Afghanistan har förvärrats sedan merparten av de internationella trupperna drogs tillbaka från landet 2014. I sin halvårsrapport för 2018 rapporterade UN Assistance Mission in Afghanistan (UNAMA) om ett rekordhögt antal civila dödsoffer jämfört med samma period sedan man började sin rapportering år 2009.

Anledningen till de senaste årens tydliga ökning av civila offer är ett förändrat konfliktmönster där talibangrupper och den så kallade Islamiska staten i högre grad inriktar sig på markstrider, självmordsbomber och komplexa attacker som särskilt drabbar civila. Övergrepp mot civila begås både av regeringsstyrkor och icke-statliga väpnade grupper på båda sidor i konflikten. Staten kan inte skydda sina medborgare mot övergrepp.

Finns inga internflyktsalternativ inom landet 

Amnesty ser att bedömningen av internflyktsalternativ inte sällan görs på ett inkorrekt sätt i förhållande till Afghanistan. Att exempelvis barn och unga vuxna idag skulle ha ett rimligt och relevant internflyktsalternativ i någon del av Afghanistan ter sig närmast illusoriskt.

Ofta gör Migrationsverket inte individuella bedömningar och vi ser dessvärre att migrationsdomstolarna långt ifrån alltid överprövar och själva gör sina analyser utan istället utgår från att underinstansen, Migrationsverket, trots avsaknad av analys och resonemang i besluten, har uppfyllt kraven som ställs i lag och praxis.

UNHCR och Migrationsverket gör olika bedömningar 

FN:s flyktingkommissariat UNHCR konstaterar i sina riktlinjer för bedömning av internflykt att ”väpnad konflikt i ett land innefattar sådana snabba förändringar i säkerhetsläget att internflykt normalt sett inte anses säkert i sådana länder. Om detta ändå ska övervägas måste stabiliteten i säkerhetsläget noggrant bedömas.”

Säkerhetsläget på den utpekade orten måste vara tillräckligt bra - och bestående.

Är då säkerhetsläget i Kabul, Herat eller Mazar-e-Sharif, de orter som Migrationsverket anser kan vara relevanta, tillräckligt bra och bestående för internflyktingar? Finns det trygghet, säkerhet, bostad, möjlighet till försörjning och tillgång till grundläggande samhällstjänster, vilket ska vara en förutsättning för att anse att det finns ett internflyktsalternativ? Och inte bara på kort sikt utan i en någorlunda förutsägbar framtid.

Nej, anser Amnesty International.

UNHCR anser i sina senaste nyligen utkomna riktlinjer att internflykt inte är rimligt och relevant i förhållande till Kabul. Migrationsverket fortsätter att att hävda att så är fallet.

Amnesty vill stoppa utvisningar till Afghanistan 

Sverige ska agera med respekt för den internationella flyktingrätten och våra folkrättsliga förpliktelser. Amnesty Internationals rekommendationer till svenska myndigheter är därför:

• Stoppa alla tvångsvisa återsändande till Afghanistan.
• Eftersom det inte är möjligt att göra tillförlitliga bedömningar av ifall ett internflyktsalternativ är rimligt och relevant, bör svenska myndigheter för närvarande inte tillämpa detta. Om myndigheten ändå i undantagssituationer anser att en sådan bedömning ska göras, måste det i verklig mening göras en individuell bedömning av den sökandes personliga omständigheter och en motivering till varför man anser att alternativet är rimligt och relevant.
• Ett nytt rättsligt ställningstagande bör leda till en möjlighet för de afghaner som befinner sig i Sverige med lagakraftvunna beslut att få en ny prövning inom ramen för ansökan om verkställighetshinder.