Debatt: Sveriges nedrustningspolitik – mer tondöv än tongivande

I januari trädde FN:s kärnvapenförbud i kraft och blev internationell lag. Sverige står därmed för första gången någonsin utanför ett multilateralt nedrustningsavtal. De senaste åren har felaktigheter och missförstånd florerat i den svenska debatten kring konventionen. Att regeringen väljer att göra en analys som kommer fram till att förbudet inte gynnar dem är en sak. Att hävda att det är fel på själva förbudstexten är snarare ett försök att misstänkliggöra det största framsteget inom internationell nedrustning på decennier.

Utrikesministern missförstår

Den 24 februari, under ett seminarium om den utrikespolitiska deklarationen anordnat av Olof Palmes internationella center, upprepade utrikesministern ett flertal av missförstånden kring kärnvapenförbudet. När dessa sprids av ett statsråd anser vi oss nödgade att reda ut de felaktiga tolkningar av konventionen som annars till största del sprids av kärnvapenstater och stater som förlitar sig på kärnvapen.

"Hörnsten i nedrustningsregimen"

Under seminariet hävdade utrikesministern att kärnvapenförbudet skulle vara otydligt i hur det förhåller sig till andra avtal och att det skulle trumfa icke-spridningsavtalet, något som bemötts och visats vara felaktigt av flera internationellt erkända professorer i folkrätt, Harvard Law School, Svenska Röda korset och Internationella rödakorskommittén.

Under förhandlingarna av FN:s kärnvapenförbud upprepade de förhandlande staterna gång på gång att icke-spridningsavtalet är en hörnsten i nedrustningsregimen, vilket även står inskrivet i kärnvapenförbudets förord. Därtill har det fullständiga provstoppsavtalet och icke-spridningsavtalet samexisterat i tjugofem år utan att detta försvagat ettdera avtal. Att flera internationella avtal inom samma område existerar samtidigt är ingen ovanlighet.

Icke-spridningsavtalet har på senare tid allt oftare uttolkats av kärnvapenstaterna som att de har rätt att behålla sina kärnvapen. För att försäkra sig om att ingen kärnvapenstat går med i kärnvapenförbudet och hävdar sin rätt att behålla sina kärnvapen, skrevs artikeln som utrikesminister Ann Linde (S) syftar till, artikel 18, in i kärnvapenförbudet. Artikel 18 är också nästan ordalydande till artikel 26 i FN:s vapenhandelsavtalet, som Sverige var med och förhandlade fram, och är statspart till. Artikel 18 i kärnvapenförbudet säkerställer därmed att avtalets absoluta förbud mot att inneha kärnvapen inte kan omtolkas utifrån icke-spridningsavtalet, då det senare inte innehåller något sådant förbud.

Utrikesministerns omtolkning

Utrikesministern omtolkar även icke-spridningsavtalet när hon säger att ”Icke-spridningsavtalet som handlar om att man konkret steg för steg ska minska nivåerna när de gäller kärnvapenarsenalerna […]”. Det står inte i avtalet att man steg för steg ska nedrusta. Den så kallade ”steg-för-steg”-metoden myntades för cirka 20 år sedan av kärnvapenstaterna och deras allierade, för att distansera sig från sina åtaganden att nedrusta.

Initiativet (som 2019 paketerades om som Stockholmsinitiativet) har under de senaste 20 åren inte lett till resultat. I stället för att driva faktisk nedrustning har fokus lagts på riskreduktion och transparens. Inga större framsteg har heller uppnåtts inom dessa områden.

Sverige borde gå med i avtalet

Utrikesministern hävdade att det är på grund av att avtalet förhandlades under så ”oseriöst” kort tid som bara tre europeiska länder skrivit under. Först vill vi påpeka att de senaste nedrustningsavtalen har haft liknande förhandlingstid, FN:s vapenhandelsavtal hade 29 dagar och klusterkonventionen 10 dagar, jämfört med kärnvapenförbudets 21 dagar.

Den stora anledningen till att många länder i Europa fortfarande står utanför avtalet är snarare för att de är Natomedlemmar, befinner sig under USA:s kärnvapenparaply och formellt har blivit varnade av USA att gå med. Sverige, som inte är med i Nato, borde därmed tillsammans med de andra europeiska icke-Natomedlemmarna gå med i avtalet.

I utrikesdeklarationen skriver regeringen att Sverige ska vara en tongivande röst. Det blir allt tydligare att Sveriges nedrustningspolitik snarare är tondöv.