Hökmark: "Europas säkerhet är Sveriges säkerhet"

Av: Gunnar Hökmark (M)
europaparlamentariker

Europeiska unionen och Nato har varit avgörande för att garantera frihet, fred och välstånd på den europeiska kontinenten. Samtidigt befinner vi oss i dag i ett säkerhetspolitiskt läge som ställer högre krav på EU som säkerhetspolitisk aktör. Sverige behöver formulera en konsekvent säkerhetspolitisk linje och anta en mer aktiv roll i stärkandet av EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik.

Präglade av allianslöshet

För det första är Europas säkerhet en fråga om Sveriges säkerhet lika mycket som Polens, Italiens och Tjeckiens när hot riktas mot vårt öppna samhälle. Det är en insikt som andra europeiska länder av historien fått erfara, medan Sveriges självbild har präglats av allianslösheten under kalla kriget.

För det andra står vi inför en verklighet där Sverige inte kan stå ensamt i världen. I vårt närområde finns Ryssland som inte tvekar inför att ändra landsgränser med militära medel, lite längre bort Kina som söker utvidga sitt inflytande militärt i sitt närområde och i väst genom strategisk infrastruktur och samtidigt USA med en president som hellre startar handelskrig än värnar den internationella rättsordningen.

Det europeiska försvarspolitiska samarbetet som nu utvecklas kan inte enbart drivas av länder som Tyskland och Frankrike, vars franska protektionism döljer sig bakom formuleringar om strategiskt oberoende mot omvärlden.

För det tredje går dagens hot bortom den kollektiva säkerhet som Nato fortsatt utgör grundläggande skydd från. Vi har tydligt militära hot riktade mot oss, som i Östersjöområdet, men också hot från påverkanspolitik, ekonomisk krigföring och cyberattacker. Det förutsätter ett starkt EU.

En tydlig svensk linje

Framförallt behöver Sverige en regering med en tydlig vision om vad vi vill åstadkomma i EU. Det kräver en helhetsbild som går bortom enskilda departement och står upp för öppenhet och internationellt samarbete i allt från försvarsindustrin till militära operationer. I synnerhet när Storbritannien lämnar unionen.

Det europeiska försvarspolitiska samarbetet som nu utvecklas kan inte enbart drivas av länder som Tyskland och Frankrike, vars franska protektionism döljer sig bakom formuleringar om strategiskt oberoende mot omvärlden. En svensk linje bör vara ett närmande till partnerländer som USA, Korea och Japan, snarare än distans.

Om en sådan vision har funnits i den rödgröna regeringen har den åtminstone inte nått socialdemokraterna och miljöpartisterna i Europaparlamentet, vars ledamöter helt eller delvis har röstat emot och avstått i frågor om enklare förflyttning av militär inom Europa, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken och en gradvis mer gemensam försvarspolitik. Därtill förenas Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna på ytterkanterna i att rösta emot en stärkt grannskapspolitik, handelsavtal och samarbete med Nato.

Ett gemensamt säkerhetspolitiskt agerande

Europas säkerhet behöver byggas dels i en gemensam säkerhetspolitik, men också i ökat samarbete i allt från sanktioner, energipolitik, försvarsindustriella projekt, forskning och utveckling. Genom EU kan vi skärpa lagstiftningen för penningtvätt, för att bemöta den ryska penningtvätt i europeiska banker som används mot våra demokratier. Vi kan stärka underrättelseutbyte, informationshämtning och fördjupa gemensamma resurser för cyberförsvar för att kunna bemöta attacker riktade mot europeisk digital infrastruktur.

Den globala världsordningen står inför hot och utmaningar från flera håll. Det kräver ett mer utåtriktat EU i världen och ett gemensamt säkerhetspolitiskt agerande som kan bemöta hot riktade mot Europa på alla nivåer