Hur ska Sverige bidra till en kärnvapenfri värld?

Nyligen avslutades den första förberedande kommittén för icke-spridningsavtalet av kärnvapen. Efter två veckors diskussioner stod det klart att avtalet står inför gigantiska problem. Staterna kunde inte ens komma överens om en sammanfattning av mötet, vilket är en oerhörd besvikelse och en oroande temperaturmätning för världsläget. Stockholmsinitiativet som regeringen deltar i, startades av den före detta utrikesministern Margot Wallström 2019 och är ett alltför modest initiativ som kärnvapenstaterna enkelt kan ignorera och utmanar inte heller synen på kärnvapen. Hittills har initiativet inte visat några som helst genombrott eller resultat.

Det ser onekligen mörkt ut.

Sveriges nya roll som blivande Natostat skapar tillsammans med Finlands medlemskap samt utplaceringen av ryska kärnvapen i Belarus en ny dynamik i avtalet genom att fler stater bejakar kärnvapen som en del av de säkerhetspolitiska doktrinerna. Samtidigt hör vi rapporterna om att IAEA inte längre kan uttala säkerhet kring Irans kärnkapacitet, upprepade ryska hot om att använda kärnvapen och samtliga kärnvapenstaters totala ovilja att ens närma sig en diskussion om avrustning av kärnvapen. Det ser onekligen mörkt ut.

Världen står inför en upprustningsspiral

Det råder brist på både transparens och förtroende länderna emellan, framförallt mellan kärnvapenländerna. Under den allmänna debatten uttryckte de flesta kärnvapenfria stater en allvarlig oro över detta samt dagens skenande kärnvapenkapprustning, att kärnvapen fått en mer central roll i kärnvapenstaternas säkerhetspolitik samt att hoten om att använda dem ökar. Detta med all rätt.

Världen står inför en ny upprustningsspiral om inget aktivt görs, vilket tillsammans med försåtligt tal om att vapnen nu skulle vara användbara, små precisionsvapen ökar risken att kärnvapen kommer till användning. Med katastrofala och icke hanterbara konsekvenser som följd.

Inom avtalet finns det också en klyfta i synen på kärnvapens säkerhetsskapande effekter. Kärnvapenstaterna hävdar att de behöver kärnvapen för sin säkerhet, men att andra stater inte får skaffa dem, medan de kärnvapenfria staterna menar att kärnvapnen hotar allas säkerhet. Det finns inga ”rätta händer” för massförstörelsevapen, olyckor kan ske oavsett vem som sitter på makten.

Sverige måste nu som blivande Natostat tydliggöra sitt avståndstagande från kärnvapen och att man avser verka för minskad roll för kärnvapen i Nato. Riskerna att förlita sig på kärnvapen är så stora att inga säkerhetspolitiska överväganden någonsin kan uppväga dem. Skulle kärnvapen komma till användning igen skulle det orsaka en katastrof ingen sjukvård, ingen stat och ingen organisation skulle kunna hantera.

Gå med i FN:s konvention

Världens stater, inklusive Sverige, måste göra allt för att minska kärnvapenhotet. En del av lösningen är att gå med i FN:s konvention om förbud mot kärnvapen som konsekvent förbjuder kärnvapen och alla aktiviteter som är kopplade till dem. Sverige bör som första steg delta som observatör på det andra statspartsmötet som äger rum på FN i New York i slutet av november. På första statspartsmötet i fjol deltog flera Natoländer som observatörer och i år har även Australien meddelat att de kommer att observera statsmötet.

Sverige, som också observerade förra årets möte, måste finnas på plats i år för att följa diskussioner, visa att man tar ansvar för nedrustningen och stödja alla de processer som pågår för nedrustning av kärnvapen. Vi kan inte låta Natomedlemskapet stävja vår strävan och vårt arbete för en kärnvapenfri värld. Vi undrar vilka alternativ regeringen ser till att Sverige går med i det enda avtal som förbjuder kärnvapen, när det nu är så uppenbart att icke–spridningsavtalet inte kommer att ge oss en kärnvapenfri värld.