Revolutionen i Iran handlar om mer än slöjtvång

Även om det inte finns någon tydlig definition av en revolution kan en händelse, som en gnista, bli en symbol. Den kan starta ett uppror, vilket leder till att förändring krävs av regeringen. Som de skrev på Jina/Mahsa Aminis grav: ”Jina, du kommer inte att dö, ditt namn kommer att bli en symbol”. Men blev namnet verkligen en symbol? Är det en revolution som pågår i Iran?

Protesterna sprids snabbt

Det är den mest revolutionära utveckling i landets historia, vars budskap har spridit sig till hela världen. Från hjärtat av en av de mest reaktionära regimerna med de mest fundamentalistiska idéerna i regionen höjs nu de mest progressiva globala ropen. Och de sprids snabbt.

Kvinnor har spelat en viktig roll i protesterna. Plötsligt i landets minsta, och ibland mest traditionella, städer brände kvinnor de slöjor som de påtvingats. Studenter, arbetare, män och personer ur alla samhällsskikt kom för att stötta dem. I den här mörka diktaturen har dans och musik, som varit förbjudna, blivit den mest uppenbara symbolen för revolutionärers solidaritet.

Tvångsslöjan är både ett verktyg för att förtrycka kvinnor och den iranska regimens största svaghet. Men är den huvudproblemet? Om slöjtvånget avskaffas i Iran, kommer revolutionen att upphöra? I båda fallen är svaret: såklart inte. Trots alla dessa år av repressivt styre i Iran med grymhet och förtryck, har kvinnor höjt sin utbildningsnivå och krävt sina rättigheter. Kvinnor vet nu vad de vill ha, och vad de inte vill.

Etniskt förtryck

Men frågan är om kvinnors krav och kvinnors kamp i Iran rör sig åt samma håll och har samma mål? Att välja bort slöjan och att själv bestämma över den egna kroppen är en av kvinnors grundläggande mänskliga rättigheter. Men det är naturligtvis inte kvinnors sista önskan eller sista mål.

Kvinnor tillhörande olika etniska grupper har både gemensamma intressen och särintressen. Slöjtvånget är allas fråga, medan kvinnor tillhörande etniska minoriteter också drabbas av etnisk diskriminering. Att häva all form av förtryck, såväl könsbaserat som etniskt, borde därför vara ett huvudmål för revolutionen.

Sedan början av 1900-talet har en av de viktiga politiska frågorna i Iran handlat om nationella minoriteter och majoritetsgruppens kränkningar av de nationella minoriteternas rättigheter. I Iran härskar ett totalitärt system, där varken etniska skillnader eller meningsskiljaktigheter tolereras.

Att häva all form av förtryck, såväl könsbaserat som etniskt, borde därför vara ett huvudmål för revolutionen.

Kurder är en av de nationella minoriteterna i Iran som i årtionden har kämpat för frihet och autonomi. Kurdiska kvinnor har sedan regimens maktövertagande fört en outtröttlig kamp för sina rättigheter och mot förtryck med markörer som klass, kön och etnicitet. De har också motverkat patriarkala auktoriteter, antifeministiska kulturer och traditioner. Att bränna hijaben är ett exempel på det. Med denna handling avvisade de förtryck och krävde frihet i vid mening. Kvinnorna var såväl peshmerga som civila och politiska aktivister.

Kvinna, liv, frihet

Kurdiska kvinnor har arresterats, försvunnit och avrättats i flera år. Hundratals kurdiska kvinnor sitter i fängelse och drabbas av påtryckningar från regimen för sin kamp för individuella och nationella rättigheter. De anser att störtandet av den islamiska republiken, en totalitär och kvinnofientlig regim, är lösningen på de flesta problemen i Iran.

I dag har kurdiska kvinnors krav under parollen ”kvinna, liv, frihet” vuxit fram ur deras mångåriga kamp för jämställdhet i politiska, sociala och ekonomiska sammanhang. I dag hörs parollen inte bara i Iran, utan över hela världen. Denna slogan togs upp för första gången 1987 av Kurdistans kvinnors frihetsrörelse i Turkiet. Den är även resultatet av den kurdiska kvinnorörelsens kamp med ISIS i Afrin-Syrien och en del av kurdiska kvinnors kamp i Iran sedan flera decennier tillbaka. Men nu har ”kvinna, liv, frihet” blivit revolutionens slagord för att bli av med förtrycket i Iran.

Regimen på väg att kollapsa

Den islamiska regimen i Iran, som etablerades genom kvinnoförtryck och lagar mot kvinnor, är nu på väg att kollapsa tack vare kvinnors röster. En annan av de viktigaste dragen i denna revolution är enigheten mellan alla etniska grupper som förtrycket har fört samman för att nå ett gemensamt mål, det vill säga störtandet av den islamiska republiken.

Irans framtid bör överlåtas till en sekulär och demokratisk regering. Ett framtida Iran där nationella minoriteters krav, barns, kvinnors och mänskliga rättigheter i stort accepteras och skyddas av lagen.