Professor: Sluta stressa förskollärare med mer dokumentation

Tidningen Vi lärare visade nyligen statistik på hur stressade lärare är av dokumentation och administration i skolan. I ingressen skriver författaren: ”Omfattande dokumentationskrav tar alltmer av förskollärares och lärares tid. Det är dokumentation som många lärare anser i stor utsträckning är onödig”.

Externa utvärderingar ökar

Vad kan man då ta bort av dokumentationen? Och hur blir dokumentation till nytta för barns lärande och utveckling?

Externa utvärderingar av olika slag ökar nu över hela världen, också i våra nordiska länder, och även i förskolan. Politiker vill ha bevis för att det betalar sig att satsa på små barn i förskolan.

I kölvattnet av att få ”evidens”, utvecklar olika intressenter i samhället det ena utvärderingsinstrumentet efter det andra. I Sverige skriver man tydligt fram i läroplanen att det är verksamheten som ska utvärderas – och inte barnen. Redan den reviderade läroplanen från 2010 är tydlig med att koppla ihop dokumentation med utvärdering och utveckling. Barn och föräldrar ska vara delaktiga i utvärderingen och deras röster ska lyftas fram.

Dokumentation har blivit en ersättning för observation, som var det begrepp man användare när jag blev förskollärare 1970. Observation ansågs tillhöra utvecklingspsykologin. Där kopplades barns ålder ihop med stegvisa generella utvecklingssteg.

Förskolan ska vara trygg och rolig

Synsättet på barn har förändrats till att se utveckling och lärande som något mångfacetterat och komplext. Att observationer togs bort från förskollärarutbildningen berodde på att det ansågs objektifierande, det vill säga att barnen uppfattades som objekt.

I svensk läroplan framhålls att förskolan ska vara trygg, lärorik och rolig, men också att den ska bidra med att barn utvecklar olika förmågor och kunnande inom olika innehållsområden. Oftast är det endast barns tankemässiga lärande som utbildning utvärderar, inte trygghet eller om förskolan är rolig. Vi litar på att när vi ser barn som är glada och harmoniska, som vågar pröva olika saker, är aktiva och engagerade, så får de omsorg, är trygga och har roligt. Vad kan då dokumentation bidra med för att följa barns lärande?

Min slutsats är att all dokumentation som görs för personalens överordnande och föräldrarna kan tas bort.

Det viktigaste med all form av utvärdering är att man ser den som relationell, det vill säga något som skapas i relation med omvärlden och andra människor. Det betyder att både barnet, miljön och läraren måste omfattas av dokumentationen.

Någonstans inom förskolan finns det en överenskommelse om att det handlar om att barn ska förstå, skapa mönster av igenkänning och se samband, vilket kräver aktiva och skapande barn i samspel med aktiva och skapande lärare. Hur läraren riktar barns medvetenhet avgör med andra ord vad barn får möjlighet att lära sig. Detta kräver kompetenta lärare som vet vartåt de ska rikta barns intresse och kunnande.

Slopa skriftlig dokumentation

Förskollärare är kompetenta att bedöma barns utveckling och lärande! Och det är självklart att dokumentation förutsätter observation, lyssnande och analys för att den ska vara till någon nytta för att påverkar barns lärande.

Min slutsats är att all dokumentation som görs för personalens överordnande och föräldrarna kan tas bort. Alla föräldrar läser inte det som skrivs, och de som gör det kan lika gärna prata med förskollärarna. Rektorerna som kanske har 120 barn på sin förskola hinner naturligtvis inte granska de digitala dokumentationsplattformar som många kommuner använder sig av.

Förskolan är till för barnen och ska bidra till deras lärande. Om man vill få mindre stressade förskollärare ska man inte lägga en massa tid på för barn oväsentligheter, såsom dokumentation för andra än barnen själva!